helenaaeelinaa -

historien om Muscot.

jag tänkte att jag skulle berätta för er den dagen jag fick Muscot, och hur vi valde just honom.

jag började rida hos mina kusiner när jag var liten, men jag slutade sedan att rida, men började igen på världens finaste Zenitha. men när hon skulle lämnas tillbaka så slutade jag rida igen, men då ville jag ha min egen häst.

pappa sa nej, vi ska inte ha någon häst, jag tjötade, och tjötade och ja.. tjötade lite till, men svaret va ändå NEJ.

jag blev allt mer ledsen, men jag slutade inte kolla på hästar.

så en dag så var jag inne på hästnet och hittade världens finaste D-ponny, (jag ville hålla på med Gymkhana)

Pappa kollade på honom och sa ännu en gång NEJ. jag fick höra av en person att jag skulle kolla priset på stall, mat, försäkring och allt sånt som hör hästen till.

jag gjorde det med glädje, jag satte mig på min cykel och cyklade ut till det stallet jag står i idag. (stall cypress) jag tog reda på all info och cyklade glatt hem, ropade upp pappa och berättade allt, och gissa om jag blev förvånad när pappa kollade på mig och sa KANSKE. hallå?! KANSKE? hörde jag rätt?! det är inte ett nej mer! jag kämpade järnet, tillslut så efter många samtal till det stallet jag står i och ägaren av den hästen jag kollade på så sa pappa äntligen JA! jag kan inte med ord förklara den känslan.

hästen jag kollade på stod på Gotland och var en bra bit ifrån mig, men de sa att kunde köra till Oskarshamn och att vi mötte de där.

och det gjorde vi. 2010 21:e Augusti dagen innan jag skulle börja gymnasiet åkte jag, pappa, min kusin Jennie och hennes pappa Claes och hämtade honom. jag kunde inte sova den natten, de enda jag tänkte på den natten var "imorgon äger jag en häst" resan dit var så långtråkig, men jag va så nervös, och så glad, så taggad.

väl framme vid Oskarshamn ser jag en häst som äter gräs, en liten fuxbebis som bara är 3 år gammal. min första tanke var "gud vad liten han är" men när jag kom närmare var han inte så liten mer. mitt hjärta slog riktigt hårt den dagen. jag älskade honom från första stund.

han var så snäll och söt, helt orädd för allt, transportsäker, jätte snäll att köra, stod helt still, väl framme på cypress, hans nya hem så lastar vi av och han ser helt coollugn ut, allt var så perfekt.

MEN jag var dum nog att inte kolla på honom innan jag köpte honom, jag var aldrig och hälsa på, jag köpte honom ändå, nu med facit i hand va det de dummaste jag gjort, men gjort är gjort, och vi fick göra det bästa av situationen.

veckan efter jag fick hem honom skulle jag hoppa upp på honom för första gången eftersom hans förra ägare sa att han va inriden. men det kan man säga att han inte var, när jag skulle hoppa upp så blev han livrädd och han backade tog sats hoppade över Therese som stod och höll i honom, när han landade på marken igen satt jag fortfarande kvar, men då bockade han och jag flög av men fastnade i tyglarna och fick inflamerade muskler från nacken till rumpan och kunde inte röra mig på en vecka och va helt sne. sen var det bara att börja hänga in honom, försöka göra om allt.

nu gör han framsteg hela tiden, och jag är inte rädd för honom längre som jag en gång varit. jag vågar lita på honom nu, allt släpper mer och mer, och vi har kommit varandra väldigt nära under den här resan.

det har verkligen varit blod svett och tårar. men de är det värt.

och nu är han inte längre någon ponny uitan har växt över, han är ca 152 just nu. <3

min älskade lilla prins, min finaste Muscot.

P.S i love u muscot. <3